Jessicas berättelser

Hur beroende är vi inte av att saker fungerar. Jag hämtade min sjuka dotter i måndags och i bilen bajsade hon ner sig ( jo stackaren). Jag sätter henne i vagnen och lägger också en massa kassar i bagaget ( på vagnen) . När jag kommer in i trappen så är hissen sönder. Jag överväger vad jag ska göra. Det är sådana spiraltrappor så det går ju inte att dra upp vagnen i heller. Först tar jag ungen som jag ställer i hallen, sedan ner och hämtar kassarna, sedan överdelen av vagnen och till sist chassit. Mellan gångerna får jag låsa dörren och min dotter får stå själv snällt och vänta, nerbajsad, stackaren ( ja vilken dum mamma jag känner mig som). Det var antingen ta in vagnen direkt eller riskera att den kanske blev stulen.
Vi är rätt många i familjen varannan vecka och då blir det en massa disk ( en himla massa) och diskmaskinen har gått sönder. Jag hatar att diska och hur mycket jag än diskar så blir det liksom mer hela tiden. Det är jättejobbigt.
Så vi är verkligen beroende av tekniken och det underlättar i tid om inte annat att slippa släpa vagnar och stå och diska typ tre gånger om dagen..

… kan vara så otroligt jobbig ibland, känner liksom själv att jag är som en pipig unge. Jag kan vara så gnällig, vill inte göra det och vill inte göra det. Ena stunden är jag jättekelig, andra stunden så vill jag vara själv. Ja jag är jättejobbig ibland. Det är precis som om att jag är en tonåring eller en trotsig liten unge som vill ha sin vilja igenom men se det går inte. När jag bodde själv så gick det alldeles bra att göra det jag själv ville eller inte göra någonting om jag inte ville det, nu har jag fått lite mer styrsel på mig. Jag behöver verkligen ha det. Jag kan verkligen flippa ut ibland. Det är också en sida på gott och ont beror liksom på när den kommer den där sidan.
Idag så var det en sak som jag inte var så sugen på att göra, men var egentligen tvungen så jag kom liksom inte undan direkt. Valet var att göra det själv eller att vi gjorde det när min sambo kom hem och förstöra en liten tid på vår kväll. Efter diskussionen så tog jag tag i mig själv och gjorde det jag skulle plus lite till. Det är nu jag känner mig glad och stolt över mig själv, som ett litet barn igen typ fast mer vuxen liksom. Jag är nog lite tonåring fortfarande, men det får man vara.
Så nu sitter jag här stolt med en kopp vuxenkaffe och tror på att jag verkligen klarar allt i livet och det är ju tack vare det stödet jag har och att man verkligen orkar med mig när jag håller på och protestera. Det blir ju gjort på ena eller andra sättet verkar det som. Jag kommer inte undan… Finns inget vi tar det sedan här inte…
Ha en bra helg på er…

Jag ska nu beklaga mig lite och faktiskt kanske vara ärlig om vad jag tycker om vissa saker. Jag kanske kommer få kritik för detta men jag står för vad jag tycker. Jag är då sjuk för tredje gången sedan nyår. Första gången var det ieförsig gallstensbesvär ( ska undersökas för detta i mars), andra gången maginfluensa och nu är det influensa med feber och det andra som hör till. Jag har där i mellan vabbat två gånger. Vi är nu inne i mitten av februari exakt idag och allt detta har jag varit borta fram till nu.
Jag tycker inte att man ska få dåligt samvete över att vara hemma men det är lätt att få det när det är andra som går sjuka till jobb och stoppar i sig tabletter för att orka. De människorna som gör det smittar då andra människor som då också blir sjuka men det är inget som de tänker på för de tänker bara på hur duktiga de är som är på jobbet och får allt att fungera. Jag lovar jag får det också att fungera ifall folk bara stannar hemma.
Det som händer sedan när jag är sjuk är att jag smittar mina barn och så får jag vara hemma och vabba om det är min vecka. Detta blir då en ond cirkel och ovanpå det så ska jag få dåligt samvete för att jag inte går sjuk till jobbet. Jag tackar så mycket till dem som uppskattar att jag är hemma och verkligen tycker att jag ska krya på mig. De som är sura för att jag är borta igen eller har något att säga om det kan jag bara säga stanna hemma själva när ni är sjuka också så slipper ju jag bli sjuk.
Till dem som vabbar och är hemma med sina sjuka barn säger jag bara: Stanna hemma och ta hand om dem, ha inte dåligt samvete även om ni är hemma för hundrade gången. Barnen är det viktigaste som finns och livet handlar inte bara om jobb utan om familjen också och mycket annat.
Jag vet inte om det är så att någon tycker att det är jobbigt att jag är borta igen, jag lovar det tycker jag också, vill liksom vara på jobb, tycker om mitt jobb….
Det var likadant förra året i februari. Så nu har jag kräkt av mig. Nu hoppas jag att jag blir helt frisk så jag kan jobba på måndag.
Tack och hej…..