Att dö..

.. kan vara befriande eller tragiskt.. Jag tänkte på det idag när det var en olycka mellan en lastbil och en personbil och vägen stängdes av. Jag såg alla ambulanser, polisbilar och brandbilar. På ett ögonblick. Hur kunde de frontalkrocka? På en väg med vajer emellan? Måste följa detta.. Hur kunde lastbilen eller personbilen komma på fel sida? Hoppade den ena bilen över? Kom den över med sådan kraft så att vajrarna small totalt?
Jag blev rörd eller vad man nu ska säga, berörd kanske är bättre ord. Det kom tårar, känner ingen av de inblandade men jag behöver bara se sådant antingen i verkligheten eller på film så bölar jag.
Livet är ibland en väntan på döden, ibland en väntan på kärleken i livet och lyckan…
En smäll så kan allt bara försvinna. Det man lever för, de personer i ens liv och familjen.
Jag är väldigt glad att det aldrig hänt mig än. Ingen krock iallafall utan bara en avåkning. Jag kan säga att den avåkningen var jättejobbig och jag kan fortfarande minnas den.. Det var ingen krock.. Vill inte veta hur det känns någonsin att vara med om en krock.
Över till något annat.. Om tre veckor åker vi till Cypern och det är verkligen välbehövligt. Sand, hav, familj och släkt, ledigt…