Går och Går…

.. men kommer inte fram…
Har börjat gå väldigt mycket igen.Går med min bästa kompis och före detta svägerska. Vi går och ventilerar och pratar ( tror dock jag pratar mest just nu, har så mycket att prata om och behöver råd).
Det är så skönt att bara gå och prata, skulle kunna göra det alltid, bara gå och bara prata….
Det är lite konstigt med mig ibland för det som kändes på ett sätt igår när jag var ute och gick känns på ett annat sätt idag ( och ja vi pratar ungefär om samma saker alltid när vi går), det känns bättre idag och jag tror att jag vet vad jag vill… Frågan är mer om det kommer bli så? Blir knäpp på sånt ibland när man inte vet riktigt… Men jag vet att det ger sig men jag vill ju alltid veta hur allting ska bli med en gång..
Min kompis sa idag angående mina kompisrelationer till killar som går upp och ner, om det kanske är mig det är fel på? ( Jag som inte har ett enda fel? haha) Kanske det är? Varför är jag vän med så många killar? Det fungerar ju upp och ner hela tiden…Kanske är för att jag är upp och ner… eller så kan det vara så att när jag träffar någon kille som jag vill ha, så klarar de inte det riktigt? Ja jag vet inte? Lär nog aldrig få veta i heller…
Idag var det en dag på jobb där jag bara var… Jag är liksom över.. Känns så vemodigt att bara vara och inte ha en plats liksom.. MIn efterträdare har kommit så jag är liksom bara där… Herre gud.. Har jag valt rätt? Jo klart jag har sluta nu Jessica… Och barnen som var så glada idag och de fick extra kramar av mig och jag fick en liten blomma av ett barn….Mina älskade barn…Nu ska jag lämna dem och de kommer inte förstå det förrän jag är borta..och alla kollegorna…
Jag har verkligen börjat tycka om en person…. mer och mer…vet inte riktigt om det är bra eller dåligt? Jag tror att det är bra? Vill att det ska vara bra… Tänker på honom iallafall…
Ja livet går vidare…varje dag…
Och jag glömde mina nycklar igen på jobb. Hade en underbar kollega som kom med dem… men fick frysa och vänta på att få komma in i min lägenhet. De skrattade så gott åt förvirrade lilla jag…..

Det här inlägget postades i Kärlek, Livet. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar