Längesedan jag…

…kände att jag inte ville byta liv med någon eller att jag var rädd för allt det andra i livet jag kunde gå miste om. Vill bara ha detta jag har nu. Alla människor i mitt liv är helt underbara. Har en underbar pojkvän ( låter som om jag är typ 19) som har underbara barn. Jag har en egen underbar familj och sedan kaoset som händer runt omkring är egentligen ganska härligt.
I fredags brände jag mig… jahapp liksom.. måste till vårdcentralen i morgon men skitsamma, det händer alltid något med mig eller ngn annan runt omkring så man förvånas ju liksom inte längre, inte de som känner mig i heller.
Som att plan är inställda, att man ramlar och bryter fingrar eller slår sig allmänt. Kan vara så att man får en räkning också som man inte visste fanns.
I fredags skulle jag kolla om riset var färdigt typ och ångan var skitvarm, jag sa aj och sedan ser jag huden krulla av sig från armen, urk, panik, gråt. Har ingen aning hur det ser ut där under för jag har inte vågat titta.
I helgen har det varit fantastiskt bra, med flyttkoas, bäbisar, vuxna och glögg. Kändes som vi hade ett litet dagis ett tag ( ja jag vet att det inte heter så). Inget av barnen var mina, men det var kul ändå. En som var fem månader och helt underbar..
I morgon är det en ny vecka.. En ny måndag som snabbt blir en fredag.