Att lita på…

.. människor för mig är alltid inte så lätt. Det har sina förklaringar det där, men alla förstår inte vad jag menar. Det är en känsla inombords liksom där jag måste misstro människor ibland för att skydda mig själv. Fantiserar om vad det värsta är som kan hända för att förminska problemet och göra det till nästan ingenting. När det sedan blir positivt istället så kan jag tänka att jag inte är värd det och så håller det på ibland tills jag hittat balansen i tillit till just den människan eller de människorna.
Jag kan känna människor hela livet och knappt öppna mig och jag kan känna människor en liten stund och öppna mig helt. Jag tror att det handlar om signaler man sänder ut?
Nu kommer den djupa Jessica fram igen kände jag … tänkaren som kan vara så otroligt jobbig. Jag kan själv känna det…
Ska lätta upp det med att säga att min dotter varit hos mina föräldrar idag, sjuk. Vill vara hemma med henne men kände att jag var ju hemma för två veckor sedan också.. Vabbträsket.
Jag hoppas att det denna gången kan bli bra då? Att det går åt rätt håll… Vad är annars meningen?
Puss och kram på er…