Önskar…

Att det var han jag mötte i trappan när jag är på väg ner för att hämta något. Önskade att det var han jag kunde prata med om alla mina tankar om jobb idag. Jag önskade ibland att jag kunde uppskatta honom mer när han är hemma än vad jag gör ibland för att jag har annat jag tycker är jobbigt. Det finns inte en sekund som går utan att saknadkänslan är där och det är riktigt jobbigt.
Han ringde idag och det var som om han ringde mig när han är på väg hem eller ringer från jobb och undrar hur det är. Trodde inte jag skulle fastna i någon som med honom. Han är verkligen den jag och vi behöver i livet. Vem skulle annars uppskatta allt som jag gör? Vem skulle bara orka med mig ibland?
Har nog aldrig träffat någon som har sådant tålamod och lugn med mig. Ingen som kan vara så irriterad ibland så att man bara skrattar bägge två, när regnet öser ner utanför och allt man vill är att få igång den där filmen. ( som tog fyra timmar att få igång med diverse support och grejor).
Det skönaste är när bägge bara kan vara tysta och ta varandras händer ibland samtidigt som den ena läser och den andra sitter vid datorn.
Hmmm? Vet inte riktigt var denna vecka kommer sakna i saknadsskala och i livsfilosofisk skala, tänker alldeles för mycket. Konstaterade idag för 1000 gången att jag faktiskt håller på att bli gammal och måste förstå det..