Sprallig igen….

När jag ler inombords och leendet syns utanpå en fast man inte menar det..När man bara ler utan att veta det, när människor ler mot en och man undrar varför? När man känner att nu klarar jag allt. Jag tror verkligen att jag ska skriva en bok en dag eller typ snart om det som jag varit med om i livet fram till nu, för att hjälpa andra och väcka hopp hos andra ensamstående föräldrar som verkligen hankar sig fram ekonomiskt och har massa förväntningar på sig i livet, på jobb och med familjen. Man vill så gärna att allting ska fungera och verka så otroligt fint och fantastiskt. Man vill att ens barn ska ha det bästa, man vill inte oroa någon i ens omgivning ( allting är alltid bra). Alla förväntningar på en i detta samhälle är ibland för mycket. Man ska ha mycket pengar, jobba lite ( för att ha tid med barnen) och vara överlycklig i äktenskapet. Man ska helst bo i en stor villa, ha en fin bil, helst resa några gånger på året och ha sparade pengar ifall något oförutsett skulle hända. Jag har inget av det.
Jag jobbar heltid, har en skruttbil som inte ens blev varm idag, reser en gång vartannat år kanske och då själv, har inte så mycket sparade pengar direkt ( men det ska bli en ändring på det…), veckohandlar dessutom på nedsatta varor och billiga veckor men jag har det bra ändå. Innan jag träffade min pojkvän hade jag inte fikat på ett år, ätit ute en gång, inte handlat någonting till mig själv, inte klippt mig på ett år… ja listan är lång…
Jag fick en klippning i julklapp, jag kommer öppna ett sparkonto inom kort, jag kommer antagligen resa i höst kanske med alla barnen och jag har någon som verkligen älskar mig. Nu fattas ingenting förutom kanske en lite större bostad då men det kanske kommer det också.
Ibland svämmar bara allting över och det är ju bra att det gör det, ibland önskar man att det hade gjort det lite innan bara….
Men jag mår verkligen fantastiskt just nu… Har inte mått så bra på flera år….och jag tackar mina änglar igen…