Saknar men ändå inte….

Att jag saknar personer är ju liksom inget nytt, saknar någon hela tiden.. Just nu saknar jag en person väldigt mycket utan att förstå varför..?
Jag väntar på att han ska höra av sig…
Vem är då denna han? kommer några börja tänka.. Ingen som vet… eller jo två kanske..?
Det är ju så att jag bara delar med mig till vissa människor i livet.
Någonting som verkligen har börjat bli intressant i livet är att jag har blivit så självcentrerad..
Jag kommer på mig själv att gärna prata om mig själv..
Jag försöker verkligen att inte göra det, försöker hålla tyst i det jag tänker. Jag pratade med min syster om det, vi kom fram till att man inte har någon att prata med när man bor själv så då blir det så. Jag har också gått igenom mycket just nu och har bestämt mig för att ta hand om mig själv och då blir det nog så? Man blir så enkelspårig.
Jag har verkligen alltid tagit hand om alla andra och min ex och att allting ska fungera, nu har jag lovat mig själv att ta hand om bara MIG. Jag erkänner: Jag har blivit ett EGO… Ska skärpa mig…
Just nu så är det som att ingen ska stå i vägen för det jag tror på och det jag vill. Jag är verkligen glad att jag har en person varje dag som påminner mitt nya själviska jag att inte vara så självisk. Jag kan ju säga samtidigt att har man inte varit med om det jag varit med om så kanske det är svårt att förstå? Har man aldrig bott själv så kan det vara svårt att förstå också…
Men jag förstår ( klart jag gör)…
Nu vill jag bara att denna andra person ska höra av sig men jag tror att det är kört och att det egentligen varit det ett tag, men när man minst anar så kommer det en liten livsgnista….