Hmmm….tankar

I bland önskade jag att vissa dagar inte fanns och att andra stannade för evigt…De dagar som skulle kunna stanna för evigt är de dagar man är så lycklig och allt stämmer. Det var jätte längesedan jag fick ett skrattanfall ( när jag får det så är jag helt okontaktbar och kan knappt andas, sedan gråter jag tusen tårar så folk som inte känner mig tror att ngt allvarligt har hänt) men i går fick jag ett litet, hur underbart som helst…. Jag kommer i håg när jag jobbade och fick mina anfall, hur kul som helst.
Nu till något som kanske kan få andra att skratta i allafall…
Vi var på IKEA i fredags. Min son och dotter lämnade vi in på lekavdelningen. När man lämnar in sina barn så lämnar man då sitt mobilnummer så att de kan nå en ( de skrev jag ner med glädje), det är bara det att när de ringer så svarar jag inte för jag känner inte igen numret. Jag står alltså i kön och ska betala. ( nu kommer det trögaste av allt, men ni vet ju hur jag är). Jag går upp på eniro på min I phone och ska kolla vem som ringde, då hör man: Kan Jessica Wiklund komma och hämta sin son… jag dör…… nu vet ju alla i hela varuhuset att min son behöver mig och det är så typiskt mig…varför svarade jag inte??? Jag hoppades i mitt stilla sinne att ingen var där som kände mig.
Jag kom på en tanke efter att jag lämnat in barnen. Man får ha dem där en timme, men efter de har byggt ut skulle man ju fått ha dem där längre. Det tar ju en evighet att gå igenom hela varuhuset.
I lördags så var vi på en jättetrevlig middag. Den började helt hysteriskt med att min son somnade i bilen och grät när vi väckte honom. Vi upptäckte sedan att han hade kissat på sig och tog av hans kläder ( vi hade ju såklart inga extrakläder…), det skulle vi aldrig ha gjort, helt hysteriskt skrek han efter sina byxor. De vi var hos ringde sina grannar och frågade om vi kunde låna av dem, det kunde vi. Det var ju bara det att de inte var hemma. Vi fick instruktioner om var nyckeln låg och vi fick deras kod till larmet, helt galet. Han fick sina byxor till slut och en underbar kväll blev det utan mer hysteriska utbrott..
Min familj är som en orkan. Ena stunden är allt lugnt och nästa är det kaos, det vet man aldrig.
Idag har vi fixat huset, det är så fint. Hoppas fotografen blir nöjd så vi kan få ut huset någon gång…
Jag undrar varför här inte alltid är så fint så på tisdag flyttar jag och barnen till mamma och pappas lägenhet. Mina barn kommer annars göra huset till ett bombnedslag igen..Kommer kännas ensamt bara.. jag och tre barn, blir som att jag är ensamstående men det är bara två veckor eller så… och då kan jag ju höja och sänka sängen hur mycket som helst. När jag sov hos dem sist så höjde jag ben delen och huvud delen, sedan somnade jag. När jag vaknade hade jag jätteont i kroppen, så det var ju inte så bra, man ska inte somna så.
I natt hoppas jag att jag drömmer något underbart och att jag kan sova.( Det vet man liksom aldrig) Jag har alltid varit dålig på att sova. När jag var liten så sov jag inte heller bra. Jag tror att sömnen är något man inte kan styra över riktigt.
God natt alla…… sweet dreams and a lot of love