Meningen med livet

Idag var det dop. Bäbisen gallskriker så vi hör inte prästen och vi hör inte den underbara sången.. Mitt i allt detta så sitter jag och tänker på att dopet är en rening av det onda och att gud tar emot en efter man blivit renad. När bäbisen fått vatten på huvudet blir det tyst och hon somnar. Jag filosoferar vidare och undrar om det kanske är sant. Vi har döpt våra barn men egentligen av traditionella skäl. tycker kyrkan är mysig och sådär men vet inte vad jag tror på egentligen? Något finns där kanske men mer som en förklaring på varför vi finns. Varför finns vi egentligen? Är det för att ingen hade något bättre för sig? Är vi något experiment? Det känns så meningslöst när man tänker på att man lever för att en gång dö. Hur man dör är ju också en hel vetenskap för man vet ju inte när, så man kan ju inte förbereda sig. Man kan ju om man har otur faktiskt dö i morgon eller inatt.
När jag tänker på livet mycket så tänker jag på de saker som gör mig lycklig. Jag värderar det som gör mig lycklig högt det andra kan försvinna. Det som gör mig lycklig är att veta att så många tycker om mig för den jag är. Jag hade kanske blivit lyckligare av en massa pengar också men det verkar inte vara någon som ger mig en miljon eller några.
Ibland när jag känner för att göra galna saker ( som har blivit mindre av att det kom en massa barn i livet) så tänker jag: Varför gör jag inte bara det jag vill? Mitt liv som kan ta slut när som ska ju vara fullt med glädje.
Ibland går det inte att göra som man vill för att man har en massa människor att ta hänsyn till. Men man skulle kunna…
I bland känner jag bara för att ta bilen upp till min syster för att ta en fika. Det är 30 mil men vadå, jag skulle ju kunna göra det. Men nu är det ju så att bensinen är så dyr och att det är jag som är föräldraledig och ska ta barnen till förskolan nästa dag, annars hade det ju gått.
Sådana tankar kommer ofta, en dag ska jag göra det…